"Hur skulle hon nu orka ta hand om de andra barnen Oscar Emanuel, Gustaf Hjalmar
och Ture Tillbaka till arkivet
Wilhelm endast 2 månader gammal. Men det måste gå. Oscar och Clara sörjde
sin dotter i långa
tider men livet måste ju gå vidare, hem och barn skötas, men
förlusten av sin dotter kunde de
aldrig glömma, aldrig någonsin.
Tiden efter Sigrids död var mycket tung och svår.
I 15 år har maken Oscar varit anställd vid Göta Livgarde. Den 15 maj 1891 fick
han motta
utmärkelsen för lång och trogen tjänst och var nu Svärdsman.
Något år går. Det är dags för ny
flyttning, nu till Skeppargatan 27 och snart -
ja just det, snart ska Clara föda sitt femte barn,
kanske en flicka? Nej, det blir
som vanligt en frisk och välskapt gosse.
Denna händelse inträffar den 23 april
1893. Namnet på barnet blir Martin Bernhard.
Nu börjar maken Oscar få nog av Göta Livgarde. I snart 20 år har han slitit och
ställt upp i alla
väder. Nu vill han nog se sig om efter ett annat regemente på
annan ort. Det har väl också blivit
lite för mycket festande på kasern i glada
vänners lag.
Han tar avsked från Göta Livgarde den
22 april 1895 och tar anställning som
trumslagare vid Bohus regemente I 17 i Uddevalla.
Man kan ju fundera på den verkliga orsaken till den begärda förflyttningen.
Kan det möjligen
vara så att han ville ha en större distans till hemmet för att
få vara i fred och gå sina egna vägar.
Kan det vara så att han fick bättre betalt
och förmåner på det nya stället? Vem vet, den verkliga
orsaken visste nog bara
han själv. Den saknar ju också all betydelse idag.
Den övriga familjen
bor kvar på Skeppargatan 27. Barnaskaran bara växer. Den 12
juli 1895 föder Clara sitt sjätte
barn en son, vars namn blir Tor Gösta Alexander.
Maken Oscar kommer hem på permission då och då för att se till att Clara håller
sönerna i herrans
tukt och förmaning och givetvis för att se till att ännu ett
barn blir till.
Clara och barnen flyttar igen,
denna gång till Skeppargatan 37. Lägenheten hade
väl börjat bli för trång eller också måste de flytta.
Ett sjunde barn är på väg,
en son som ser dagens ljus den 22 juli 1898 och som döps till Knut Erik Bertil.
Nu har de äldsta sönerna blivit så stora att Oscar, som är hemma på permission,
anser det vara på
tiden att lära dem lite militärdisciplin som att slå ihop
klackarna, vänster om, framåt marsch, trampa
takten och lite annat som han tycker
att de ska kunna.
För Oscar är det viktigt att sönerna vartefter
de börjar i skolan också börjar i
skolans gossorkester för att lära sig spela ett instrument och bli
antagna som
musiker, inom de militära förstås.
Sönerna Gustaf Hjalmar 14 år och Ture Wilhelm 12 år har visat de rätta takterna
för att bli bra
militärmusiker. Fadern Oscar har beslutat sig för att ta dem med
sig till Uddevalla för att låta dem
börja den hårda utbildningen i en militärorkester.
Året är 1901. Clara har också visat upp det nyfödda
åttonde barnet som även det
blev en son Frans Otto Sigfrid född den 4 september 1901 och som får
den stora
äran att så småningom bli min far.
Maken Oscar försöker komma hem till familjen på Skeppargatan 37 så ofta han kan.
Det är ju viktigt
att hålla ordning på sönerna. Det vittnar ju om att Oscar
försöker ta sitt ansvar så gott han kan.
När han kommer hem den här gången kan
Clara stolt visa upp den sistfödde, det nionde barnet,
sonen Olof Gustaf Adolf
som föddes den 25 augusti 1904, när sommaren går mot sitt slut.
Slut är också Clara som nu beslutat sig för att nu fick det sannerligen vara
nog med barnafödandet.
Nu orkade hon inte med en enda barnsäng till. Hon är 41
år fyllda och Oscar 44 år. Oscar ville nu
flytta hem till Stockholm och familjen,
så blir det också så småningom.
Tre år senare flyttar Oscar, Clara och fem söner från Skeppargatan 37 i Hedvig
Eleonora Församling
till Kocksgatan 60 B i Katarina Församling. Tre av sönerna
har nu flyttat hemifrån.
Den 7 december samma år alltså 1907 flyttar Oscar, Clara och 7 söner till
Kocksgatan 28.
I åtta år bor Oscar med familjen. Han spelar med i flera orkestrar. Under alla år
i det militära hade
Oscar vant sig vid att ta ett glas lite då och då. Hans hälsa
blir med tiden sämre. Den 7 juni 1915
avlider Oscar Wilhelm Törner på Provisoriska
sjukhuset i Katarina Församling i en ålder av 55 år.
Dödsorsaken var brock på
stora kroppspulsådern. Han begravdes den 12 juni på engelska kyrkogården.
Clara bor på Kocksgatan i 10 år till, ofta med söner, sonhustrur och många barnbarn.
Den 30 januari
1925 flyttar Clara och sonen Otto till Borgmästargatan 6 i Sofia
Församling. Den 24 november 1937
flyttar Clara till ett pensionärshem i Vita Bergen.
Där avlider hon i hjärnblödning den 23 juli 1938 i en
ålder av 75 år efter ett
strävsamt liv som förmodligen också hade sina ljuspunkter.
Jag träffade aldrig min farmor Clara eller min farfar Oscar, men jag har hört
en del berättas om dem.
Sant eller inte, eller bara delvis är svårt att veta.
Det är ju ofta som händelser förstoras eller förvanskas
med tiden. Jag tyckte
ändå att jag ville ta med dem i berättelsen om Clara och Oscar.
Vem som berättat
har jag inte tagit med för det är i sammanhanget oväsentligt.
Några händelser:
Som nämnts tidigare i berättelsen höll Oscar mest till på regementet men kom hem
då och då för att
hälsa på Clara och se till att ett och annat barn blev till,
det var han duktig på. Familjen växte och
barnen blev många. Det var säkert
knapert emellanåt och pengarna räckte nog inte alltid, till allt
som behövdes.
Clara fick försöka få in lite pengar på olika sätt.
Clara skurade ibland på Oscars
regemente, Göta Livgarde, men de två kronor som
Clara tjänade, lade Oscar beslag på och köpte
brännvin som han bjöd sina
militärkamrater på. En verkligt sympatisk händelse.
En gång när maten tog slut och Otto och bröderna ville ha mer hade Clara tappat
humöret, slängt
disktrasan på bordet och sagt: "Då får ni äta den här, något
annat finns inte".
Vid ett annat tillfälle ville pojkarna ha mer mjölk, Clara hällde den sista
mjölkskvätten över bordet
och sa: "Nu kan ni dricka upp resten också."
Vid ett tillfälle när Oscar, lite ostadig på benen, kom hem på permission från
regementet i Uddevalla
hade han för sina sista pengar köpt med sig en tårta för
att överraska familjen, Clara hade blivit så
arg att hon dängt tårtan i bordet
så det stänkte. Hon menade att hon bättre behövde pengarna till mat.
För att få ihop några kronor så var Clara tidigt uppe om mornarna för att dela
ut Svenska Dagbladet
och var väl trött fram på dagen. Då satt hon ofta på en
stol, nickade till med kaffekoppen i knät men
spillde aldrig ut kaffet.
Vid något tillfälle hade någon kvinna tittat beundrande på Claras make, men
då
tog det eld i Clara som sa: "Oscar är min och honom låter du bli."
Clara blev arg när sönerna,
den ena efter den andra, kom hem och berättade att
deras fästmör väntade barn och beklagade sig
över att de inte hade någonstans
att bo, bostadsbristen var ju stor. Då sa Clara: "Det är väl fan att
alla ska
komma till mig, men bo här då, om ni vill."
Clara hittade ibland cigarrettfimpar, hon satte dem på en hårnål och blossade.
Då tyckte hon att det
luktade "fin herre" i rummen.
Hon var liten till växten och blev på äldre dar ganska knubbig.
Hon hade ett
hetsigt humör. När hon slog näven i bordet var det ingen som vågade knysta.
Emellanåt
hade hon ett glatt humör. Hon kunde dra upp kjolarna och dansa cancan
med mameluckerna fullt synliga.
Hon var då närmare sjuttio år.
Som tidningsbud bar Clara ut Svenska Dagbladet. Hon fick många pikar
för det
eftersom hon var en sann socialdemokrat. Clara menade att "Svenskan" var en bra
tidning
oavsett partifärg. Däremot missade hon aldrig 1:a maj på Gärdet för att
demonstrera för arbetarnas
rättigheter. Då tog hon sin fällstol under armen och
tågade med ut till Gärdet.
Clara levde sina sista år
på ett pensionärshem i Vita Bergen. En morgon hade hon
inte dragit upp rullgardinen som hon alltid
brukade. Sonen Olle som gick förbi
hade fattat misstankar om att inte allt stod rätt till.
Han fann sin mor Clara
död i sängen.
Man kan nog sammanfatta Claras och Oscars liv ungefär så här. I början när man
träffades och de
närmaste åren därefter när livet var ungt och man inte var
sliten av livet så fungerade allt bra och
man hade kraft att ta motgångarna.
Man hade säkert förståelse också för varandras egenheter.
När livet är knapert på många sätt men kanske mest ur en ekonomisk synpunkt så
börjar svårigheterna
och allt blir jobbigare.
Lägger man här till alla barnafödslar, flyttningar och andra problem så måste
nog livet många gånger ha känts ganska tungt.
Det är inte så svårt att räkna ut att det var Clara som drog det tyngsta lasset
i familjen. Clara och Oscar
fick en dotter och åtta söner och så vitt jag vet
29 barnbarn.
Ovanstående berättelse har jag också läst in på en CD där även ljudeffekter finns med."
Tack Inga-Lill för en mycket trevlig berättelse!
Vill någon annan i släkten
berätta om sina förfäder i vår hemsida, skicka då manuskriptet till
Pieter van den Berg
(I fotogallerian finns några bilder av Oscar och Clara)